1995 kom Sophie Zelmanis självbetitlade debut som rönte stor uppskattning hos kritiker och publik. Sophie framställdes som en ny, ung singer/songwriter tjej, men det kändes nästan på en gång att hon inte riktigt kände sig hemma i den lite glättiga image hon landat i. Att det dessutom vid den här tiden vimlade av tjejer som skrev och framförde egen musik bidrog till att hon ganska snabbt hamnade lite i skymundan.
Jag tror nu inte att Sophie direkt saknade att vara i fokus utan gärna såg att Lisa Ekdahl, Alanis Morissette, Jewel, PJ Harvey och Tori Amos m.fl. tog den största delen av mediernas intresse. Det bekräftas också av att hon alltid beskrivs som den där tjejen som inte intresserade sig för musik utan hellre spelade fotboll på fritiden när hon växte upp i Skogås, och först som fjortonåring upptäckte att hon hade en sällsynt förmåga att skriva känsliga och vackra låtar. Tanken på ett liv som popstjärna tycks aldrig ha varit det som lockat.
Nu ska nog vi som gillar Sophie Zelmani vara glada för det, för i det här lite mer tillbakadragna formatet har hon nu hunnit släppa fem fantastiska skivor som alla är värda att kolla upp. Min favorit är den här, hennes fjärde album, producerad av och framförd i ett tätt samarbete med Lars Halapi. Han har här, precis som på alla de andra skivorna, säkert bidragit med en hel del för att nå dessa finstämda musikaliska arrangemang. Här finns också ett uns av, om inte ironi så i alla fall distans, till den annars så melankoliska värld Sophie Zelmani textmässigt vistas i. Låtarna har extremt hög lägstanivå och har på Sing and Dance rört sig en bit bort från den country hon tidigare ofta lutade sig mot, hon har här snarare närmat sig vår svenska vispoptradition.
Mest och bäst känner jag för låtar som People och titelspåret Sing and Dance där tempot skruvats upp något, men också det fantastiska mötet med Freddie Wadling i Once. Två röster som kompletterar varandra oerhört bra.
Faktum är att trots Sophie Zelmanis minst sagt blyga förhållande till media, så når hon den publik som har förstått att uppskatta hennes musik. Det bevisas om man tar en titt på Spraydios musiknördiga indiestation Chelsea där hon ligger trea på all time high listan. Eller av det faktum att rockfotolegenden Anton Corbijn var den som tog initiativet till att fota Sophie för två av hennes omslag och inte tvärt om. |
|
