När den här skivan släpptes 1991 fick den en "Ian Anderson" av Jan Gradvall i Nöjesguiden. Det var det allra sämsta betyg som gick att dela ut (Ian Anderson är den flöjtspelande sångaren i det otroligt pretentiösa 70-tals bandet Jethro Tull). Jag gick och köpte skivan samma dag och trots att jag redan var ett inbitet fan hade singeln Let There Be Love inte direkt höjt mina förväntningar. Dessutom var Simple Minds formkurva nedåtgående sedan Sparkle in the Rain från 1984.
Men redan öppningsspåret Real Life fick mig att dum-le. För det som Jan Gradvall hånat, det svulstiga och bombastiska, är nämligen det jag älskar med Simple Minds. Och här finns alla ingredienser, svulstiga synthar, feta stråkar och fylliga kvinnokörer rullar ovanpå det pulserande hjärtat av bas och trummor som är Simple Minds kännetecken. Samma pulserande hjärta som driver låtarna See the Lights, Woman och Stand By Love framåt, ett hjärta som följer genom hela skivan. Det är inget för den smarte musiklyssnaren eller den som söker stora utmaningar och även om Jim Kerr här presenterar ett antal begripliga texter är de fortfarande inget man bör lägga på minnet. Men för den som vågar lägga prestigen åt sidan och lyssnar med kroppen istället för huvudet är det här en skiva att älska länge, länge.
En liten varning bara, bli inte så förälskad att du får för dig att anamma den klädstil som Jim Kerr och Charlie Burchill hade vid den här tiden, för hur inne sent 80-tal än må vara är detta oförlåtligt. |
|
