Egentligen gillar jag inte samlingsskivor, men när ett av 80-talets mest betydelsefulla svenska bands skivor fortfarande inte finns utgivna på cd så blir det bara den här skivan kvar att recensera. Men nu är det här en väldigt bra samling med låtar från Lustans tre första album. Man har valt att helt bortse från skivorna Lustavision och Sinnenas rike vilket var ett smart drag. Här börjar man med något så ovanligt som ett nyinspelat medley med flera av de låtar som senare på skivan kommer i originalversioner, något som funkar klart bättre än vad man kan tro. Tanken slår mig att det kunde vara intressant om en artist spelade in nya versioner av sina bästa låtar, istället för att ge ut en vanlig samling med originalversioner.
Lustans Lakejer, Sveriges första riktiga nyromantiker som lyckas provocera svensk musikpress genom att påstå att kläderna är viktigare än musiken, dyker upp när 80-talet tar sina första flämtande andetag, när progg och disco är på utdöende och punken regerar. Som en moteffekt till den skitiga, råa "alla kan bli musiker"-attityden kommer drömmen om det ouppnåeliga, det vackra. En värld där alla kvinnor är modellsnygga, männen extremt välskräddade och dryckerna bubblande. Tänk Sean Connerys 60-tal, tänk Brideshead Revisited, tänk Nils Dardels Den döende dandyn, där har ni bilden, en bild som endast Bryan Ferry och hans Roxy Music lyckats förmedla inom popmusiken tidigare. Det är därför inte helt oväntat Bryan Ferry som är Lustans Lakejers och framför allt Johan Kindes stora förebild, men även böcker och film är inspirationskällor, något som syns tydligt i hans lek med låttitlarna.
Det här kan nu verka lite ytlig och banalt, men för en trettonåring som går på sin första konsert i Tibbleskolans aula för att se Lustans Lakejers genrep inför Uppdrag i Genève turnén, är allt detta helt överväldigande. Att höra de låtar som toksnurrat hemma på vinylen och att se Johan Kinde, Tom Wolgers, Peter Bergstrandh och Christer Hellman framträda under enkla förhållanden men med 100 % attityd föder något i en trettonåring som är svårt att förklara. Min teori är att det man älskat när man är 13 år kommer man alltid att se och höra med den trettonåringens ögon och öron. Visst kan jag nu som vuxen höra det banala i en och annan textrad, men har fortfarande lätt att identifiera mig med Johan Kindes drömvärld.
Låtarna 2-4 är hämtade från den självbetitlade debuten. Här har man plockat gulkornen från den skivan och låten Begärets dunkla mål framstår fortfarande som Lustans Lakejers signaturmelodi. Det speciella soundet på den här skivan berodde nog mer på att den tidiga sättningen med Kinde, Bergstrandh, Jan Kyhle, Adrian Valerie och Urban Sundbaum samt producenten Cox inte riktigt hade koll på alla spakar, än att det var ett medvetet val. Men texterna är redan här fyllda med drömmar om en dekadent vuxenvärld som den sjuttonårige Johan Kinde troligen inte satt sin fot i utan skapat utifrån agentromaner och gamla Hollywoodfilmer.
Sen följer singeln Skuggan av ett tvivel en låt som med sitt stabbiga trumbeat och falska sång i refrängen inte faller mig helt i smaken.
Låtarna 6-11 från uppföljaren Uppdrag i Genève innehåller en mer synthbaserad pop då Kinde får hjälp med låtskrivandet av Tom Wolgers vars klaviatur och synthslingor lyfter den här skivan till en svensk klassiker. Man har valt sex av skivans tio spår till den här samlingen vilket säger en hel del om hur bra det här albumet är. Stilla nätter, Rendez-vous i Rio och Unga moderna är självklara val då de är tre av Lustans Lakejers bästa låtar, men jag hade gärna sett att Sista tangon i Paris också fått plats på den här samlingen. Man kunde t.ex. valt bort nästa spår, Vår man i Mockba, en singelbaksida som känns lite onödig här. Tom Wolgers instrumental låt, med endast lite ryskt cocktailsnack samt kosackstön i polkatakt, känns mest som ett skämt. Tom som senare slutade i Lustans Lakejer för att bilda det egna bandet Mockba Music har dessutom, tillsammans med Johan Kinde, valt låtarna till den här samlingen.
Mellan Uppdrag i Genève och nästa platta En plats i solen släpptes en nyinspelad version av debutsingeln Diamanter Lustans kanske mest kända låt. Här har man valt 12" versionen som med sin distinkta synthbas och Kindes fantastiska text var en låt som ofta lyfte taket på Rip Offs dansgolv vid den här tiden. Man har också valt att ta med b-sidan Sång om syrsor som är en cover på Zarah Leanders gamla schlager. Ett låtval som visade sig vara näst intill genialiskt då den blev lika populär som Diamanter speciellt i homokretsar. 12"-singeln är fortfarande ett hett samlarobjekt.
Avslutningsvis har man valt tre spår från Lustans sista riktiga album En plats i solen till vilken man lyckats värva Richard Barbieri som producent. Richard Barbieri var keyboardist i det engelska bandet Japan, ett faktum som hörs tydligt framför allt i låten En främlings ögon. Efter den följer en lätt ödesmättad balad. En kyss för varje tår var Kindes försök att göra en låt lika smäktande som Roxy Musics A Song for Europe. Hela plattan är för övrigt mer dyster och personlig än Uppdrag i Genève där texterna var rena fantasier. Här handlar det mer om hjärta, smärta och sviken vänskap, något som Johan Kinde tydligen upplevde i sitt liv vid den här tiden. Som avslutande låt har man valt den fantastiska Läppar tiger ögon talar här i 7" versionen. En nyinspelning med Kaj Erixon som producent och där Peter Bergstrandh har lämnat över basen till Ratatas Johan Ekelund. Jag hade hellre valt LP versionen med sitt lite mer torra sound och Mick Karns lite tröga saxspel framför den här souliga versionen med full blåsorkester och Ekelunds funkbas. Faktum är att Peter Bergstrandhs basspel betydde lika mycket för Lustans Lakejer som Derek Forbes gjorde för Simple Minds.
Efter En plats i solen gick Lustans Lakejer vilse i Amerikansk soulpop vilket gör att jag inte ens låtsas om att man har valt att ta med Tusen och en natt som sista låt.
Sammantaget är det här en suverän resa genom Lustans bästa år och som bonus finns ett förord, eller vad det nu kan heta i cd samanhang, av Per Hagman samt kommentarer till varje spår av Johan Kinde och Tom Wolgers i konvolutet. Titeln Raffel i Rangoon är för övrig tagen från pocketserien om Hubert Bonisseur de La Bath, alias agent OSS 117.
Och ja, Tom Wolgers är son till Beppe Wolgers. |
|
