Det var här allt började. Första skivan, första stereon och första konserten. På hösten 1981 hör jag singeln Stilla nätter för första gången och fastnar direkt för den fantastiska texten och Kindes lätt sluddrande sång. Jag var 12 år och det var ett helt hav mellan mig och den värld som Kinde målade upp. "De satt och såg sig om, två flickor runt var hals / Jag hörde hur de pratade mycket, om ingenting alls".
När LP:n Uppdrag i Genève når skivdiskarna i november köper jag för första gången en skiva för egna pengar. Till jul får jag min första stereo, en Mitsubishi med vertikal skivtallrik, och det här är den första skiva som jag hakar på den. När sen Lustans kör genrepet för Uppdrag i Genève-turnén i Tibbleskolans aula får jag också tillfälle att för första gången gå och se ett band spela live, en konsert som fortfarande känns som en av de bättre jag sett. Jag berättar det här för att ni ska förstå hur viktig den här skivan är för mig.
Men skivan var unik av andra skäl också. Lustans Lakejer bröt mot nästan alla regler för hur svensk musik såg ut vid den här tiden. Jag säger såg ut, för det visuella var minst lika viktigt som musiken. "Men klockorna dom tickar, allt underbart är kort. Så låt champagnen flöda, för snart har livet gått ". Man sjöng helt enkelt inte om flärd, champagne och ett dekadent leverne i Sverige 1981, och dom fick en massa skit för det. Med tanke på att Kinde endast var 18 år kan det inte varit helt lätt att möta den tuffa kritiken. Men Lustans fick även ett gäng mycket hängivna fans och jag var ett av dem
Uppdrag i Genève är den enda skiva där Tom Wolgers spelar klaviatur vilket lyfter den en dimension över de övriga skivorna. Lyssnar man på låten Segerns sötma, en Tom Wolgers/Heinz Liljedahl-låt kan man lätt höra hur begåvad Tom Wolgers är. Annars är det kanske Peter Bergstrandhs basspel som glänser mest på den här skivan, fullt jämförbart med Derek Forbes bas på Simple Minds klassiker New Gold Dream.
Men det som gör Lustans Lakejer helt unika är ju Johan Kindes texter. Gillar man inte dem gillar man inte Lustans Lakejer. "Jag hade sprungit längs de långa boulevarder, där rika människor träffas för att le / Jag hade vandrat under långa mörka nätter, tittat fast det inget fans att se" eller "I mörkret njöt vi utav livets druvor, vi smakade safter från Eros bär / Hon skulle kunnat få en ängel att synda, hon kunde stillat även gudars begär" är ju rader som känns smått otroligt att en 17-åring från Åkersberga kunde skriva (Stilla nätter skrev han redan som 16-åring).
På något konstigt sätt verkar det som om Kinde, trots längtan efter ett glamoröst liv insåg att det kunde vara både tomt och ytligt, och på vinylskivans sista låt Paradisets portar öppnar sig en mörkare sida. Raderna "Varför flockades alla svarta korpar, när lyckan sken på oss / Varför kunde inte världen låta oss vara, varför måste de förfölja oss / Men ingen kan känna smärtan, jag döljer i mitt bröst / Ingen kan känna bitterheten, jag har slutat att söka tröst" tyder på att det var lite synd om Johan Kinde, något som de flesta unga dagdrömmare har lätt att identifiera sig med. |
|
