Cd-tips
[ Tillbaka ]
2006-01-26
Fler tips:

Rattlesnakes

Mainstream

Bad Vibes
Lloyd Cole10
För ett antal år sedan gick jag en fotoutbildning, där fick vi i hemuppgift att ta ett självporträtt utan att själv var med på bilden. Det här var 1994 och jag bodde i en 24 kvadratmeter stor lägenhet på Kungsholmen. Jag fick den enkla med rätt lysande idén att lyfta ner taklampan och fästa kameran i taket. Med en vidvinkel på kameran kunde jag då i princip fånga hela lägenheten. Tanken var att jag skulle visa allt precis som det var utan att placera ut en massa grejer, men en sak valde jag att strategiskt lägga på en av högtalarna och det var Lloyd Coles solodebut från '90. Det säger ju en del om mina känslor för den skivan, men kanske mer om en identifikation med själva artisten.

Lloyd Cole kändes direkt helrätt när jag upptäckte honom via en konsert som SVT sände runt hösten '84, jag tror det var från Marquee. Efter tre helt lysande skivor med the Commotions från 80-talets senare hälft, samt ett liveframträdande på Konserthuset kändes Lloyd lite som en nära vän. Om det var någon artist som man verkligen kunde identifiera sig med så var det just Lloyd Cole. Visserligen handlade identifikationen en hel del om det visuella, som alltid när det gäller pop och rockmusik, men även den melankoliska stämning han målade upp i sina texter. En del ansåg att han strödde lite för många litterära referenser för sitt eget bästa, men jag var antagligen alldeles för dåligt påläst för att störas av det, utan fokuserade mer på hans lätt deppiga förhållande till kärleken.

När Lloyd Cole bestämde sig för att lämna the Commotions bakom sig och flytta till New York ändrades också det musikaliska uttrycket. Det som tidigare mest bestod av akustiska gitarrer med inslag av folk/country var här utbytt mot elgitarrer och blues-rock. Det hörs tydligt i låtar som What Do You Know About Love, Sweetheart och I Hate to See You, Baby, Doing That Stuff. Dessutom var det en tydlig tempohöjning jämfört med den lätt såsiga plattan Mainstream.

Men Lloyd Cole balanserar långt innanför den gräns där de som gillar Commotionskivorna ska känna sig vilsna. I Don't Look Back, den charmiga Undressed och framför allt Ice Cream Girl finns alla de ingredienser som gör en riktigt bra Lloyd Cole-låt. Dessutom tror jag att de flesta redan såg Lloyd Cole and the Commotions mer som ett soloprojekt än ett band.

I mitt tycke är det här den bästa Lloyd Cole skivan tätt följd av Rattlesnakes och Don't Get Wierd on Me Baby... KÖP! Köp! köp!
Köp cd:n här|All music guide|Spotify|Hemsida|Bra fansajt



Namn
Kommentar
Spamstopp 6 + 7 =

Inget inlägg registrerat ännu.

[ Sida 1 av 1 ]