Det finns de som säger att Leslie Feists röst är sexig, det finns de som går så långt att de påstår att det inte bara gäller rösten. Men inget av det är något värt på indiescenen om man inte också har ett knippe riktigt bra låtar med sig, vilket nu inte är ett problem eftersom det är precis vad Feist har.
So Sorry som inleder skivan The Reminder lyfter fram den här rösten som både är bräcklig och stark på samma gång. Feist har tidigare i karriären haft röstproblem och det kan vara en orsak till att hon ofta låter lite återhållsam i sin sång, vilket i sin tur skapar en intim närhet som om hon viskar i ditt öra. Det fantastiska är att det enda som binder Feists låtar samman är den mjukt viskande rösten, annars spretar det rejält åt alla håll, från My Moon My Mans lite jazziga rytmer till avskalad melankoli i The Park, från hysteriskt handklapp i Sealion (Feist omarbetning av Nina Simones låt Sea-Line Woman) till en hoande kör som lyfter 1234 till oanade höjder.
De var för övrigt den låten som förde henne från en relativt dold tillvaro i den kanadensiska indiedjungeln, där hon utöver sin solokarriär var en pusselbit i det flytande indiekollektivet Broken Social Scene samt medverkat på rumskompisen Peaches platta The Teaches Of Peaches, till topplaceringar på både den brittiska och amerikanska försäljningslistan. Efter att 1234 medverkat i TV-reklam för Apples iPod Nano tog låten ett skutt från 102:a till 8:de plats på listan, en "sellout" som inte sågs med blida ögon av alla fans.
Nu kan man tycka vad man vill om den alternativa musikscenens flört med det kommersiella men Feist har tillräckligt mycket hjärta och hjärna för att behålla sin integritet. Men visst, det finns nog en liten Britney boende i Leslie Feist med tanke på den förkärlek till koreograferad gruppdans hon ständig bjuder på i sina videor, något som talar för att hon inte skulle bli helt ledsen om man kallar henne sexig.
|
|
